The Inner Game of Music - recension

Att kunna prestera handlar inte bara om kunnande utan vad man kan leverera vid ett givet tillfälle. För en musiker är det svårt att spela spontant och med känsla om man inte känner sig trygg i situationen. Boken The Inner Game of Music har vad som rör sig på insidan hos oss då vi utövar musik som sitt ämne.

Hjälp till musikerns mentala drabbningar i triviala ordalag

The Inner Game of Music bokomslagMusicerande är definitivt ett område där det förekommer mycket anspänning då det kan handla om att uppträda inför andra. En bok om de psykologiska aspekterna av musicerande är The Inner Game of Music av Barry Green. Dess syfte är att göra oss bättre rustade mot nervositet och självtvivel.

Risken med böcker som ska lära oss att saker på det psykologiska området är att framställning blir trivial. Att det som sägs är självklart, även om det inte sällan sker med nyfunna begrepp.

Ett annat problem är att teori sällan räcker för att ändra vårt beteende. Den flygrädde blir nödvändigtvis inte av med sin flygrädsla från vetskapen att det är relativt säkert att flyga. Inte heller blir den som är rädd för hundar nödvändigtvis av med rädslan från vetskapen att hunden i fråga är snäll.

Tyvärr lider The Inner Game of Music en hel del av dessa problem. Det är en bok som med många triviala konstateranden samt ekvationer och trianglar försöker bota scenrädsla och andra åkommor som rör det psykologiska hos en musiker. Ekvationen som författaren Green använder är P=p-i som ska utläsas som Performance = potential - interference. Det är ett snitsigt sätt att säga att prestation kan påverkas negativt av störningar (t.ex. en publik). Ekvationen i sig gör dock inget för den musiker vars prestation påverkas negativt av publik.

Inte heller är de ”P.E.L.”- och ”A.W.T”-trianglar som Green använder mer än alternativa sätt att beskriva saker på. Att säga saker de flesta känner till på nya sätt och göra diagram löser sällan upp några mentala knutar. Inte heller är påståenden som att vi presterar bäst när vi är avslappnade och koncentrerade något som ger aha-upplevelser hos många.

Det är möjligt att denna recension är väl negativ. The Inner Game of Music är trots allt en bok som tryckts i flera nyutgåvor och tycks ha sålt en hel del – säkerligen har den hjälpt en del. Det finns utöver de triviala inslagen också gott om konkreta anvisningar hur en musiker kan gå till väga för att bli mer harmonisk vid sitt instrument och bli av med både mentala och fysiska spänningar.

Det sammantagna intrycket är dock att sträckorna genom självklarheter är långa innan det dyker upp något att fästa sig vid. En formulering som ”… we eliminate our doubts and fears simply by ignoring the voice of Self 1 [Self 1 är enligt författarens terminologi den negativa rösten inom oss]” antyder att vi kan uppnå självkontroll genom att ignorera impulser från vår hjärna, vilket känns som ett väl okomplicerat sätt att förhålla sig till mänsklig psykologi.